Syndrome

 

När jag väl tagit mig till praktiken så möttes jag av min handledare som var på ett fruktansvärt humör. Så redan första sekunderna av dagen ,fick jag höra hur mycket jobb det blir för dom när jag inte dyker upp varje dag. Jag försökte be om ursäkt och att det finns inte mycket jag kan göra när dottern är sjuk och det inte finns barnvakter. Jag gör mitt bästa av det jag har och kan. Men det dög ju tydligen inte. 

 

Hela dagen var min handledare på dåligt humör. Allt var fel. Men det som gjorde att min egen bägare rann över, var när hon började klaga på mina kassakunskaper. Före jul fick jag stå och lära mig kassan mina två sista dagar innan jullledigheten. Så självklart sitter inte allt kvar i huvudet nu efteråt. Så när jag bad om en snabb genomgång för att fräscha upp minnet lite, blev jag utskälld. Även om utskällningen mest var lagd åt arbetsförmedlingens planläggning, men det var jag som fick den största "smällen" som fysisk person. 

 

Då brast det för mig och det sutatde med att jag låste in mig på toan i tjugo minuter och bara lät tårarna rinna. Jag kände mig så fruktansvärt värdelös. Hade varit på praktiken i två timmar och jag var redan i tårar och dög inte till någonting. Jag satt där inne tills jag lugnat mig, tvättat ansiktet och gick sen ut med huvudet högt och fortsatte med dagens andra sysslor. 

 

 Dagen fortsatte i samma stuk, jag fick höra både det ena och det andra om världelösa praktikanter och även hur andra runt i kring var inkompitenta idioter. Så jag började nästan gråta av lättnad då jag fick se Robin i butiken. Han hade kommit för att hämta mig när jag slutade så jag slapp ta bussen.  Jag blev så glad att jag i princip svävade sista minuterna på praktiken. Äntligen skulle jag få åka hem.

 

Senare på kvällen började Alice bli dålig igen. Hon var väldigt varm och jag såg hur hon blev sämre för varje minut. Självklart hade hon både hög feber och mardrömmar hela natten till tisdag. På morgonen var hon så varm och dålig att hon knappt gick att väcka. så det var bara att vara hemma. Sjukt barn och inga barnvakter = VAB. Jag var återigen tvungen att ringa till praktiken och anmäla frånvaro på grund av VAB. Det var verkligen inte populärt. 

 

Jag hade panikångest hela dagen. Jag kände mig så fruktansvärt världelös som inte kan vara både "hemmafru" och "business woman"  samtidigt. Om jag inte ens kan vara på praktiken, hur ska jag då kunna sköta ett riktigt jobb i framtiden?!  Trots alla problem med praktiken, så kan jag inte rå för att Alice är sjuk. Sånt går inte att styra. Därför är jag väldigt splittrad. Jag mår sämst över att jag inte kan sköta allt som jag ska , samtidigt som jag tycker dom borde ha förståelse.  Men en sak är iallafall säkert, hade detta varit ett riktigt jobb, hade jag fått sparken innan jul.

 

Än så länge har jag alltså varit på praktiken en dag på snart tre veckor. Det är väldigt ångestframkallande och jag längtar tills praktiken är över i mars. Då ska jag försöka få hjälp med mina ångest och förhoppningsvis lära mig kontrollera den mer.  Jag är inte ute efter mediciner, utan vill kunna lära mig stänga av och ta itu med problemet ändå. För detta går inte. 

 

Tills mars så får jag helt enkelt ta en dag i taget. Jag har en fantastisk pojkvän som stöttar mig så mycket han kan. Och Alice pappa är även ett fantastiskt stöd då han har liknande erfarenheter.