På darrande ben

Idag blev jag hemma från praktiken. En enda dag klarade jag av, sen gav min kropp upp. 

Jag fick mig inte ur sängen för hela kroppen värkte. Tyvärr var knäna värst. Försökte ställa mig upp men det gick bara inte. Efter nästan 30 minuter lyckades Robin hjälpa mig till badrummet. Benen ville inte bära mig, tårarna sprutade och det kändes som att knäna skulle brytas av. Fick nästan en panikattack då det gjorde så ont, var rädd och tyckte hela situationen var pinsamt. 
Jag vet att Robin älskar mig och skulle göra allt för mig, men att bli min "PA" då jag har såna här dagar, är verkligen tungt. Speciellt då detta även påverkar Alice. Hon blir ju självklart orolig när jag gråter. Hon blir alltid lugnare efter jag förklarat läget, kramas och sen är det bra. Men att min "familj" mår dåligt på grund av mig och min kropp, är verkligen inte roligt. 
Min kropp har helt enkelt gett upp. Vet inte alls hur jag ska lösa detta. Kan inte låta bli att bli arg på mig själv och hela situationen. Är bara så less och trött. 

Vet egentligen inte vad jag ville få ut av den här texten. Men nu vet ni hur jag mår i nuläget åtminstone. Bara hoppas det ger sig med tiden. 



Tillbaka i regnet

I måndags åkte Robin på sin första jobbdag. Han ska jobba fram till jullovet drygt, vad vi vet än iallafall. Och nu när jag blivit bortskämd med att ha han hemma med mig varje dag, så har jag även fått skjuts överallt jag ska. Som till förskolan på mornarna bland annat.
 
Idag var första dagen jag gick till förskolan med Alice sen sommaren. Det var riktigt skönt faktiskt, även fast det regnade. Svettades som en gris och flåsade så jag knappt kunde andas. Jag har blåsor under båda fötterna och mitt vänstra knä började värka igen på hemvägen, men otroligt uppfriskande ändå. Jag har saknat mina promenader och nu kommer dom tillbaka då mina lata dagar är över för den här terminen. Kanske jag får tillbaka min kondition igen, den har varit saknad!
 
Alice tyckte också det var roligt att gå till förskolan imorse. Gick nästan hela vägen själv dit och lekte på hemvägen. Hon börjar bli så stor!
 
 
 

Möte, mat och "väggen"

Idag var jag på mitt vanliga veckomöte på kommunhuset. Precis som de andra gångerna, så kändes det ovärt. Jag går in, säger hej, berättar vart jag sökt jobb i veckan och sen är mötet över. Det är vad jag gör, en gång i veckan tills jag får ett jobb. Detta måste jag göra för att jag ska få hjälp ekonomiskt, så jag och Alice har tak över huvudet och mat på bordet. 


Direkt efter mitt möte, blev det hemfärd och Alice fick göra dagens middag. Det blev korvstråganoff och med Alice hjälp, så blev det rätt okej ändå. 


Nu har dock skrutten sovit någon timme. Stackarn var helt knäckt redan vid 18. Hon har varit extremt känslig senaste veckorna och gråter gärna hela tiden och även på nätterna. Närhet är även det extra viktigt. Men jag kramas gärna, gäller passa på innan hon blir "för stor".

Jag känner mig också ganska känslig senaste tiden. Väldigt trött och sliten. Känner hur den där berömda "väggen" kommer allt närmare nu. Börjar bli dags att ta tag i livet på riktigt snart. Innan det är försent.