Syndrome

 

Nu har det varit sådär tyst igen. Antar att mina möten på Kvinnofrid har börjat sätta sina spår. Mitt senaste möte var igår och jag grät hela mötet och nästan hela den dagen efter mötet med. Vi har börjat öppna mentala dörrar som jag hade hoppats aldrig skulle öppnas igen, vilket är otroligt jobbigt. Är så glad att hon jag pratar med, faktiskt trycker på, för även om det är tungt, är det även lättande. 

 

Vi har dock pratat väldigt mycket om min psykiska ohälsa. Hon , liksom många andra, förstår inte hur jag fortfarande står upp. Vi har kartlagt mitt liv sen jag föddes till idag. Och den "berömda väggen" skulle jag ha gått in i redan som 8åring. Men istället för att få hjälp där och då, har jag rivit väggen och fortsatt springa. Det märks tydligt idag.

 

 

 

Hur jag ska fortsätta härifrån vet jag dock inte. Har några alternativ som jag väljer mellan. Det svåraste är att stänga av vad alla andra tycker och tänker. För det är mitt liv, mina val och ingen annans. Ska bara trycka in det i skallen så jag tror på det själv. För det är enkelt att säga det, men att faktiskt ta åt sig det, är en annan sak. 

 

Det känns som att en del av mig dör/försvinner för varje dag som går nu. Men en sak är dock säker. Hur jag än gör, så ska jag överleva!